ÄFF
Ängsviks Fastighetsägarförening
1900-TALET
(Avsnittet bygger i huvudsak på skriften ”Historik 1920–1960, tillägnad medlemmar och abonnenter i Ingarö Elektriska Distributionsförening”.)
Före 1920 fanns den lantliga idyllen i stort sett kvar på Ingarö. Den smala landsvägen från Gustavsberg slingrade sig genom skogen förbi torp och hagar fram till Lemshaga. Den fortsatte upp för berget och sen i en lång och kurvig backe ner mot Kolström och den gamla svängbron. Vägen drog vidare förbi prästgården och Ingarö kyrka upp till Brunn. Dök in i skogen. Gick backe upp och backe ner. Tog man av på en biväg fick man inte ha bråttom. Där fanns många grindar för betesgångens skull.
Landvägen till Stockholm var lång och besvärlig, men ångfartyget Strömma Kanal gjorde från tidiga våren till sena hösten sina regelbundna turer till och från Räntmästartrappan vid Slussen. Vintertid kunde man – om isarna bar – komma över till Saltsjöbaden. Annars fick man ta landsvägen till Gustavsberg. Därifrån gick båt till Stockholm året runt.
Stockholmarna kommer
Avstyckningar och mindre tomtförsäljning kom så sakteliga i gång. Ingarö upptäcktes tidigt av stockholmarna. Avgörande betydelse för den framtida utvecklingen fick likväl först vägbyggena. På 1910-talet började Arbetslöshetskommissionen bygga den nya vägen från Kolström till Eknäs. Senare kom sträckan Kolström–Gustavsberg. Biltrafik började komma i gång och mot 30-talet kom bussarna. Restiderna förkortades. Och nu söker sig tusentals, särskilt om söndagarna, ut till Ingarö.
1985 invigdes Farstabron, högbron på länsväg 222 (Värmdöleden) som är 420 meter lång, 15 meter hög med en segelfri höjd på 22 meter. Det var den första broförbindelsen över Farstaviken. Innan dess fick man ta Värmdövägen genom Gustavsberg.
1992 invigdes Ingaröbron över den smala farleden Kolström, som passerar bland annat Ingarö kyrka. De båda broarnas existens betydde mycket för tillgängligheten för de sommarboende och med tiden alltfler permanentboende på Ingarö och i vårt område.
Elektrisk ström kom tidigt
Ingarö började få elektrisk ström redan 1921. Dessförinnan fick sommargästen klara sig med fotogenlampa, en liten vedeldad spis eller kamin.
År 1920 inledde Ingarö Elektriska Distributionsförening sin verksamhet. Initiativet kom från Kungl. Vattenfallsstyrelsen, som var i färd med att projektera kraftlinjer till skärgården. Vattenfallsstyrelsen erbjöd sig att kostnadsfritt dra fram en kraftledning på 20 000 volt från Lidingö över Boo och Värmdölandet till Ingarö och att vid Återvall anlägga en transformatorstation. På Ingarö hade bildats en elektrisk distributionsförening för kraftens vidare framförande och nedtransformering till 220 volts spänning för motorer och 127 volts spänning för belysning.
Som mötets ordförande fungerade Karl Fredrik Wincrantz, Ängsvik. På grund av sin unika kompetens betraktades han som en självskriven ordförande i styrelsen till sin död 1932. Styrelsen satte genast i gång med planering av linjebygget. Den 17 september 1921 påsläpptes den elektriska strömmen på sträckan Brunn–Återvall–Eknäs, bara nio månader efter föreningens bildande. I flera hem kunde nu de osande fotogenlamporna sättas undan och bara man vred på en strömbrytare blev det ljust.
Ingarö Elverk köptes av Vattenfall den 1 juli 1999.
Karl Fredrik Wincrantz
Karl Fredrik Wincrantz, som var utbildad civilingenjör i svagströmsteknik från KTH i Stockholm, var vd för Stockholms Allmänna Telefonaktiebolags (SAT) dotterbolag AB Stockholmstelefon. Han kom till Ericsson som en följd av samgåendet mellan SAT och Ericsson. I Ericsson blev han 1925 verkställande direktör, en post som han innehade till 1930 då han drog sig tillbaka till privatlivet. Han hade ägnat sitt yrkesliv åt en mycket framgångsrik affärsutveckling inom telefoniområdet och arbetade främst med att etablera och utveckla nya affärsrelationer, i synnerhet utanför Sverige, i Italien, Turkiet och Argentina. Under sina yrkesår hade Wincrantz byggt upp en betydande förmögenhet med vilken han kunde köpa upp stora markområden i Skälsmara.
Dessa markområden bestod av gårdarna Ängsvik, Lugnet, Hanskroka, Toholmen och Lillstugan i Skälsmara by. Senare tillkom Mjölknäset som hade en gammal avstyckningsplan. Allt detta blev fritidstomter enligt flera byggnadsplaner. Ängsviks fastighetsägarförenings fastigheter ligger på den största planen.
Byggnadsplaner för fritidsbebyggelse
Arkitekten Anna Holst, dotter till Karl Fredrik Wincrantz, gjorde byggnadsplanerna för samtliga områden och tomter. Dessa blev på cirka 2 000 m² vardera.
Detaljplanerna hade redan börjat tidigare med att man ombildade avstyckningsplanen för Mjölknäset till byggnadsplan för fritidsändamål. För samma ändamål gjordes sedan en separat byggnadsplan för Hanskroka, och detsamma gäller för Eknäsplatån och Mormors Mosse.