1700-TALET

I början av 1700-talet inköptes de båda hemmanen Norrgården och Södergården av riksrådet Gustaf Gustafsson Palmfelt. Sommaren 1719 härjades våra kuster svårt av ryssarna och båda gårdarna skövlades. Hur många hus som brändes ner i Skälsmara är inte känt, men värdet av hö, säd och lösöre som förstördes uppskattades till mycket stora belopp. Palmfelt sålde gårdarna samma år till Daniel Niclas von Höpken på Fågelbro.

Det påstås att ryssarna var lite försiktigare i just Skälsmara därför att det fanns en vägkrog där. Krogen låg alldeles intill vägskälet Eknäsvägen/Östernäsvägen, bakom den nuvarande busshållplatsen.

​

Av intresse kan vara att år 1745 bodde i Skälsmaraområdet sex familjer, 1755 åtta och 1780 tio. I Västerstugan bodde två familjer, i Storstugan två, i Nystugan två och i Norrgården fyra familjer. Trots efterforskningar har jag inte lyckats lokalisera exakt var de låg. 

Under senare hälften av 1700-talet sålde von Höpkens släkt flera till godset hörande hemman och då även Skälsmara.

​

Sägnen om älvkällorna

Vid nuvarande Älvkällsvägen finns några små jättegrytor i berget. Dit gick folk och offrade pengar. Två pojkar från Säby gård gick dit och fiskade upp pengarna. Sedan blev de sjuka. Ingen förstod vad deras sjukdom kunde bero på. När sedan föräldrarna lyckades få reda på vad pojkarna gjort, så gick de tillbaka med pengarna och återbördade dem till grytorna. Pojkarna blev genast helt friska!

Sägnen om Brudberget

Om sägnen om Brudberget uppstod på 1700-talet eller tidigare vet vi inte. Den handlar om att en luffare blev arg när man inte hann med honom på Skenora gård eftersom man hade bråttom med att förbereda ett bröllop och väntade brudparet. Luffaren sa ”Då får ni vänta förgäves!”. En version berättar att brudparet därefter dog när berget rasade över dem, en annan version hävdar att bruden inte ville gifta sig utan sprang in och gömde sig i berget för att sedan aldrig återfinnas.